I April för 10½ årsen minns jag som igår, fick ett samtal hem sent på kvällen, det var pappa.
han ville att jag och min syster skulle vara vid telefonen samtidigt, vi trodde han hade en glad nyhet att berätta,
men efter nån sekund vändes all glädje till tårar, han berättade att han har blivit sjuk, fått cancer i benmärgen.
kunde inte prata för jag bara grät, grät hela tiden.
min lillasyster var bara ett halvår gammal då, och min lillebror var bara 1½ år ungefär.
han var jätte dålig under det första året med sjukdommen, fick knappt träffa min egna pappa på ett år, någon enstaka gång! Han låg mest på sjukhus & fick behandling, det var så tufft att se sin pappa må så dåligt som han gjorde, på julafton året efter tror jag det var, berättade han för hela släkten att han blivit friskförklarad & var fri från sin sjukdom, vi alla blev helt överlyckliga & det var ju absolut den bästa julklappen man någonsin kunde önska sig.
åren gick, man var alltid lika orolig att det skulle bryta ut igen. den kom tillbaka, och försvann i omgångar hela tiden sen. du var väldigt dålig vissa perioder & sen var du rätt okej fast din sjukdom.
Men det sjukaste är att du aldrig visa för någon annan hur dåligt du mådde, du visade alltid glädje och sken alltid upp som en sol, du kunde säga att du var trött ibland och gick då och vila men sen visade & sa du inget mer.
du var en kämpe under alla dess år, en evighetskämpe!

sommaren 2009, blev dålig igen, & det kändes som allt bara rasade. det kändes inte som det skulle gå vägen denna gång! Men du var så stark & kämpade vidare, & det är jag så stolt och glad över dig..
du var med på semster, kalas & fixade och donade så himla mkt jämt fast du va så sjuk, men som sagt du visade aldrig för nån annan hur dåligt du egentligen mådde, du hade alltid ett så fint leende på läpparna, då menar ja alltid. ni som känner min pappa ni vet hur positiv & glad han alltid var. frågade man han hur han mådde, så fick man alltid till svar "det är bra" "det är sådär" men aldrig sa du sanningen, hur dåligt du mådde. älskade du!
måndagen den 9 november 2009, kom du, camilla, philip, wilma och farmpr hem till syster för att fira lite födelsedagar, då visade du sån glädje, du lekte med freja och det såg ut som du mådde så himla bra, men det var inte sanningen.
där satt du på stolen och skrattade hela tiden, hela familjen var samlad. det kändes så himla bra & så roligt. mådde så bra då, mådde alltid lika bra av att se dig sprida glädje och lycka.

två dagar gick, onsdagen den 11 november fick jag ett sms av min syster att vi var tvugna att åka till lasarettet fort, för det var jätte illa med dig, pappa. vi åkte in där dom andra i släkten mötte upp oss, alla bara grät och jag fattade ingenting, en jourpräst kom fram till mig och frågade mig hur mkt jag visste om vad som hänt, jag visste ingenting, då berättade hon att du sov, jag fattade fortfarande inte vad hon mena, trodde du vila bara. så helt plötsligt skrek jag ut "kommer han aldrig mer vakna" då sa hon de att de inte ser så ut, han har fått en väldigt svår och stor hjärnblödning, jag brast ut i gråt och jag visste inte vart jag skulle ta vägen, gick in till dig satte mig vid säng kanten, höll din hand stenhårt och krama dig. bara grät hela tiden, det såg inte ut som det var du som låg där med slangar, du andades jätte konstigt och ja bara kände att jag inte klara av att vara inne och se o höra dig sån, men jag hade modet att stanna kvar hos min pappa, det gick inte mer än en halvtimme då var hela familjen inne hos dig, dina barn och din fru. det bara spruta blod från dig, jag blev livrädd då läkarna kom in och kollade, då sa dom att du inte hade lång tid kvar att leva, nu är det nära sa dom! vi hela din familj krama om dig medans du somnade in, jag bara skrek hela tiden, snälla pappa lämna mig inte, innan du tog ditt sista andetag kollade du lite på oss med ena ögat och sen försvann du! :(
jag kunde, ville inte fatta att det var du, min älskade pappa som försvann!
får aldrig mer krama, prata, skratta, med dig, inte känna din värme & glädje.. :'(
det blev en väldigt jobbig stund på sjukhuset på släktingarna,
natten fick jag ingen sömn alls, det var helt omöjligt att sova.

Torsdagen den 12 nov, dagen efter det tragiska hade hänt. vi alla åkte in till dig igen, där då dom hade gjort dig så fin, tagit på dig dina favorit kläder och skor, ne vi skulle gå in och ta ett farväl av dig. kände jag bara hur konstigt jag börja må, jag såg dina fötter bara igenom dörren och då brast det, jag fick panikattack, jag grät och slog mitt huvud i en vägg, jag fick ingen luft. jag grät så mkt att jag glömde av att andas.
efter en liten stund när jag hade lugnat ner mig lite, gick jag in till dig såg hela dig. då kom det igen! jag bara la mitt huvud på din mage, kände lukten från dig, och kramade din hand. satt inne hos dig 2 timmar, gick ut och in hela tiden för jag ville aldrig lämna dig, ville stanna hos dig för evigt. vi hade även tänt ljus och satt kort på dig vid sängen, allt var så underbart fint. men jag ville inte fatta att det var du som låg där & som aldrig mer skulle vakna.. :((

camilla fick prata med en läkare efter nån timme, vi fick då reda på två veckor före eller nåt hade du fått så positivt besked av läkarna att alla provsvar såg så bra ut, och det gjorde dom. veckan efter det hittade läkarna plasmaceller i ditt blod, och det är sådana celler som bara finns i skelletet egentligen. det visade sig att din sjukdom var längre gången än vad alla vi visste, den hade spridit sig och du hade även fått blodcancer, ingen visste det, inte ens du! dom skulle berättade det för dig, men dom ville vänta lite, eftersom du veckan före hade fått så bra besked. allt kunde bara vända så fort, och det gjorde det.
du trasslade in dig på något sätt hemma i din egna säng, ramlade och slog i huvudet i en stålkrok, det orsakde en kraftig hjärnblödning, det ville inte till en hård smäll innan nåt sånt skulle bryta ut. men det var som läkarna sa hade du inte haft cancer, hade du inte heller fått hjärnblödningen. din kropp orkade inte mer, den har fått ta så mycket stryk under alla dess år. vanligtvis klarar man sig mellan 3-5 år med dn sjukdomen, men du pappa, du klarade dubbelt upp. inte många som klarar det så länge berättade läkarna för oss. 
du fick somna in fint och inte lida, hade du inte slått i huvudet hade du fått en helt annan död, du hade inte många månader kvar att leva, pga plasmacellerna. då hade du tynats bort ist, och plågande död:'( det skulle jag aldrig vilja se, du somnade in med ett sånt fint leende på läpparna och du mådde bra. du slipper lida mer.

men ändå vill jag ha dig tillbaka, nu! kommer aldrig släppa dig från mitt liv, aldrig! 
du är och kommer alltid vara den bästa pappan som nånsin har funnits. 
jag älskar dig nåt enormt mkt, och kommer jag alltid göra! 
saknaden e fruktansvärt stor, och jag vill fortfarande inte inse att du inte längre finns här på jorden med oss!

hur ska ja klara av allt utan dig? :'(

Pappa, min älskade pappa. mitt hjärta är ditt hjärta.

1957.07.12 - 2009.11.11

dagen då mitt liv ändrades för alltid.

Du var så stark, en riktig kämpa.

det gör så ont i hela mig, mitt hjärta. tankarna går till dig, går inte en sekund utan ja tänker på dig.

har ett kort på dig, bredvid min dator med två ljus vid, tänder dom ljusen och kollar på dig, du är så fin!




JAG SAKNAR DIG PAPPA.
VILA I FRID!
<3